Så detta skulle alltså bli mitt sista inlägg i Realistklubben. Slutligen kommer besked från IDG att bloggverksamheten ska läggas ned. Bloggar kan väl inte vara något att satsa på, nej. Mitt första inlägg kom 2011-04-07 och det har blivit 183 stycken sedan dess. Plus bloggarna Rymdäventyr och Artikelönskningar.
Så trist att det sista inlägget skulle behöva handla om vår hårda omvärldssituation!
Men så måste det bli, när en stor del av nyhetsmedia i övrigt fylls av pladder om fotboll, teliaskandaler, new age, aurafotografering, UFO och elallergi.
En del av dimman kring varför Putte är så populär, börjar skingras när man läser boken ”Tsar Putin” av Anna Arutunyan (ISBN 9789170376603) och vissa pusselbitar faller på plats. Putte började inte med att censurera och leka diktator, utan skaffade sig äkta popularitet genom att faktiskt lösa enskilda människors problem och sedan slå upp det i gigantformat på TV.
Ryssarna vet om att de lever på en sophög och att ingen politiker bryr sig om dem. De vet om att deras byråkrati är så omöjlig att ta sig igenom att ingen ens försöker. De vet om att exempelvis företagsledare bara ansvarar inför kommunens direktörer och utan vidare kan strunta i arbetarna. Ingen bryr sig om dem. Men så fick Putte den briljanta idén att ta sig an enskilda personers fall och fixa dem, snabbt, med ett telefonsamtal. Att det inte funkade i längden, är inte intressant.
När aluminiumoxidfabriken Pikaljovo Aluminium hade fått förfalla och lönerna inte betalats ut på månader, klagade arbetarna i nationell TV. Putte kom dit med TV, tvingade ägaren att skriva på diverse kontrakt, nu, på stubben och ordnade in arbetarnas löner på deras konton. Fint. Men fabriken är fortfarande lika olönsam och har inga kunder och kommer att gå i stå igen efter ett halvår, men då är TV inte kvar.
Vid den stora skogsbranden i Nijznij Novgorod-regionen visade TV bilder på hur Putte tryckte på knappen i ett flygplan och släppte ut vatten på elden. Men ingen brydde sig om att nämna att brandkåren på marken inte kunde ha stoppat det hela mycket tidigare eftersom de saknade vatten och bränsle.
Lite senare vandrade Putte runt bland de uppbrända husen i byn Vyksa. Han lovade på stubben att ”allt ska byggas upp igen”. Men när byggena var klara hade alla bara fått 45 m² i uselt byggda hus, med läck i källaren och med dåligt byggmaterial. De som haft större boarea från början fick processa i oändlighet i domstol för att få tillbaka sin areal. Om de någonsin fick det. De flesta gav upp. Ingen i ledande ställning brydde sig om saken, när TV hade åkt sin väg.
Nu på senare tid har folk börjat inse att Puttes punktinsatser inte betyder något och den politiska oppositionen vill tyvärr ha något som fungerar permanent. Det kan han inte ordna. Då måste man ha ett krig som kan avleda nationens intresse, och mörda de oppositionspolitiker som allt för högljutt kräver fungerande förändringar.
Han har bara missat en sak: Det funkar inte i utlandet.
Detta styrks av en mening jag såg i en krönika i SvD, där en journalist boende i Moskva hade frågat en ryss om hur det var med alla de ryska soldater som dödats i Ukraina, kommer hem och förnekas och begravs på någon fjärran gravplats. ”Det där vet ju alla” var svaret.
Boken ”Tsar Putin” har fått en del kritik för att inte vara tillräckligt källkritisk, utan bygger på en del rykten. Det är nog så att är man för efterforskande i Ryssland idag, mister man huvudet.
Ryssland förlorade schlagerfestivalen. Pust.
Det var ju tur att Ryssland inte vann Eurovision Song Contest. Vi slipper att se ryska stridsvagnar på scenen nästa år, som förra gången (http://blogg.idg.se/realistklubben/2014/05/19/melodifestivalens-fram-och-baksida/).
Tydligen buades det i lokalen varje gång ryssarna fick höga poäng, och jublades när de fick låga poäng. Men det fick inte vi höra, för det censurerade EBU. Icke desto mindre rapporterar DNs Ida Sandahl att ”Det buades varje gång som Ryssland fick tolvor eller höga poäng och det jublades när de inte fick det. Man märkte tydligt att folk inte ville att de skulle vinna” skriver hon. Även under fjolårets final i Köpenhamn buade man åt ryssarna. BBC censurerade nyligen buanden under programmet ”Eurovision song contest firar 60 år” (http://www.dn.se/kultur-noje/burop-mot-ryssland-dampades-ned-i-tv/). BBC News skriver också ””The audience in the hall booed Russia every time they scored one of the top three marks, which clearly upset their singer.” (http://www.bbc.com/news/entertainment-arts-32863181). Först tänkte jag att det kanske var upphetsningen som fick ryskan Polina Gagarina att gråta hela tiden, eller också kanske det var Conchita Wurst som upprörde hennes äkt-ryska sinne, men tydligen var det buandet, som vi inte hörde. Det var ju bra att hon fattade. Zjirinovskij måste ha gått i spinn.
Polina Gagarina heter nog inte så på riktigt. Gagarin är ett ovanligt efternamn. Bloggare menade att hon är inte mer Gagarina än Stalina eller Putina. En annan bloggare menade att ESC var en frisk fläkt på rysk TV. ”Vi får se människor från väst, vi ser hur de ser ut, hur de klär sig. Jag menar att det är nyttigt för ryska tv-tittare att få se något sådant här åtminstone en gång om året.” (http://www.dn.se/kultur-noje/bomba-landet-som-hjalpte-zelmerlow/).
Man kan också notera att när den georgiska juryns bidrag skulle rapporteras (från något torg någonstans i Tblisi, förmodligen) stod det ryssar och skrek okvädingsord och svor högt i bakgrunden. Sådär som ryssar brukar bete sig.
Som ryssar brukar bete sig, ja. Det finns en alternativ video till det ryska bidraget, kallad ”The War Cut” (https://www.youtube.com/watch?v=WHS8M5Zj8os) där sången interfolieras med riktiga filmbilder från hur ryssarna bär sig åt i Ukraina, ryska militärkolonner på väg mot ukrainska gränsen, sönderbombade flygplatser osv. Sången blandas med ljud av granateld och människors förtvivlade skrik. Hoppas Polina Gagarina har sett den.
Gissningsvis skulle en rysk vinst ha delat festivalen i två. Få västeuropeiska länder skulle förmodligen ha velat åka till Moskva. Den ryske clownpolitikern Zjirinovskij ville ju att Ryssland skulle starta en egen eurasisk festival. Festivalen ABU Song Festival finns redan. Håll er där.
Tycker du det är konstigt att man finner allt flera ryssbefriade hotell i södra Europa, såväl som i Thailand?
Eller professionell gråterska?
Litauiska journalister antyder att Polina Gagarina fick den allra bästa utbildningen som Kreml kunde skaka fram: tre månader på Bolsjojteatern. Kanske var Gagarinas gråtande bara ett PR-trick, för att vi ska sympatisera med henne, för att visa att ryssarna inte är så elaka ändå, att ryssar trots allt har känslor?
Ryssland har bara en sak att göra utomlands nu: skaffa stålar. Oavsett metod. Hot eller propaganda, eller genom att förgifta en rysk affärsman om man kan ta pengarna på något sätt. Beg, steal or borrow.